Hästkastanj

I äldre tradition har man främst använt barken för att tillverka läkemedel. Hästkastanjen kommer ursprungligen från Balkanhalvön. Den första historiska källan i Europa är den österrikiska läkaren Matthiolus som enligt äldre uppgifter redan 1565 skulle ha drivit upp hästkastanj från frö i den botaniska trädgården i Wien. Fröna skulle ha kommit via Konstantinopel, dvs Istanbul. År 1615 infördes den till Frankrike för odling som parkträd, och även i Sverige är hästkastanjen ett populärt parkträd som kan odlas ända upp till Svealand.

Under 1600-talet började man använda barken som ett feberstillande medel. Barken var sammandragande och bitter, vilket vid denna tid ansågs vara ett tecken på att den var medicinskt verksam. Den ansågs även vara en god ersättning för kinabark (kinaträd, Cinchona-arter), vilken innehåller malariamedlet kinin.

I Sverige kommer den in i skolmedicinen på allvar under tidigt 1800-tal men användningen av barken minskade och den var inte längre i bruk under 1900-talets början. Även fröet och blommorna har använts inom skolmedicinen under 1700- och 1800-talen mot så skilda åkommor som snuva, huvudvärk och reumatism. I början av 1900-talet visade en fransk vetenskapsman att preparat framställda av fröet av hästkastanj hade effekt mot åderbråck. En upptäckt som fick fler franska forskare att undersöka detta. På världsutställningen i Paris 1936 presenterades också ett franskt hästkastanjepreparat, vilket observerades av Adolf Klinge, grundaren av Klinge Pharma, som besökte utställningen. Detta ledde till framställandet av en likartad produkt vid namn Venastat (i Tyskland under namnet Venostasin), som lanserades 1940.

Under 1950-talet började man göra kliniska undersökningar för att utreda effekterna, en forskning som har fortsatt sedan dess. Idag finns det ett flertal hästkastanjpreparat på olika marknader runt om i världen.

Vill du veta mer om

Venastat®
Kronisk venös insufficiens